Efter sitt känslosamma avsked på Popaganda 2014 var Vit Päls borta under nästan tio år, men Carl Johan Lundgren var nog ändå inte riktigt klar med projektet. Så under de senaste åren har det utvecklats vidare i allt snabbare tempo, och utöver den roman han gav ut tidigare i år har det nu blivit dags för Vit Päls andra album sedan återuppståndelsen.
På sätt och vis är Riddare och trumpeter en sorgesam historia, präglad av att en nära vän blev sjuk och sedermera avled. ”Tar en gråt på toaletten när jag blitt för instabil” sjunger han i Kjell Höglund-lakoniska Q4, och i titelspåret erkänner han att ”Jag bröt ihop när jag handlade”.
”Jag har tappat tron” är skivans allra första textrad, i det övergivna sökandet efter stabilitet i gripande Katedral som lyckas låta samtidigt både hopplös och salig med stor tralalakör och blås.
Det är en balansgång på slak indielina som pågår i stort sett överallt på Riddare och trumpeter. För mitt i hopplöshet, förtvivlan, självförakt och bortförklaringar finns också dess motsatser. ”Sätt på Meshuggah och låt oss älska!” jublar han i maniska Dead Ringer, som Carl Johan Lundgren korrekt kallar klassisk upptempo-indie, och lika höga knäuppdrag finns i jublande Oh Yeah Slay.
I Så många hål finns trösterika ledtrådar till hur man hittar hem, och alltihop rundas av i hoppfullhet med en gripande stilla ballad för akustisk gitarr och orkesterdetaljer i livsbejakande Ser ut att ta mig ur det. Den rundas av med att Carl Johan Lundgren utförligt och med kortfattade motiveringar beskriver sina fem favoritträd i stigande ordning, och förmedlar onekligen känslan att han kommer att lyckas alldeles utmärkt med att ta sig ur det.
