Sverige år 2026 är mer eller mindre överbefolkat av countrysångare som med pedal steel och mer eller mindre överdrivet sydstatsdrawl gör allt för att verka autentiska. I Molkom i Värmland finns The Satchel Kid, som med sin uppväxt i Alabama och i Austin har ett rejält försprång mot klungan. Det möjliggör för Michael McGowan, som han egentligen heter, både att behandla de obligatoriska beståndsdelarna med både flyhänt handlag och viss respektlöshet och att tillåta sig att ibland lämna genrens obligatorier.
Hans andra album inleds med att han spelar fel och får börja om. Sedan försäkrar han med muntra visslingar sin mor att det inte finns något att oroa sig för, innan de dråpliga och ibland drastiska historierna sätter igång, fulla av bekännelser om att brottas med björnar – och låta dem vinna, hoppa från en klippa i Grand Canyon eller gå barfota genom öknen. I Turn Around Sixten återvänder han för en stund till ursprungsstaten för ett barslagsmål, som får en tragisk utgång eftersom han i enlighet med etablerad sägen inte följer mammas råd att lämna pistolen hemmavid.
Hans lyrik är lika underhållande som hans melodier, och han nämner lika gärna John Steinbeck och Jonathan Franzén bland förebilder som Jeff Tweedy och äldre mer renläriga countrysångare. Det går förstås inte att förbigå hörnstenar som Dylan och Phil Ochs, men att The Satchel Kid har fler bottnar är tydligt bland annat när han med Merle Travis-tonfall erkänner sina fightingbegränsningar i Boxing Blues.
Pony Heart och Heavy Kitten är gripande visor utan att förlora den hela tiden närvarande glimten i ögat, och likaså i den dråpliga singersongwriterhistorien Open Mic Night Confession, som börjar med att en lokal beatboxer spottar i hans mick och slutar i den gruvliga besvikelsen i att bli för nervös för att kunna göra Big Stars Thirteen rättvisa.
