Ingen gör The Pretenders-rock bättre än Chrissie Hynde. Naturligtvis. Hon har tränat intensivt och målmedvetet i mer än 40 år, hela tiden fokuserad på samma sak. Tillsammans med bandets gamla trummis Martin Chambers fortsätter hon sitt hantverk med dramatiska och känsliga gitarr-newwave-låtar enligt sitt orginalrecept. The Buzz arbetar i samma tradition som Brass in Pocket, och är rent strålande. Groove, suggestion, känsla och övertygelse – så arbetar en mästare. Även Junkie Walk är en utmärkt låt, taggig och farlig och tydligt grundad i Chrissie Hyndes egna erfarenheter.
Men Turf Account Daddy och några fler av de tuffare rocklåtarna är slentrianhårda (synd på en en så bra låttitel), och på samma sätt är balladerna för pliktskyldiga. När Chrissie Hynde till och med upprätthåller till och med sin eras tradition att spela in en dålig låtsasreggaelåt i erbarmerliga Lightning Man, trots att absolut ingen människa efterfrågat det sedan 1979, får vi konstatera att det fortfarande är hennes två första album som är värda att äga, och att det sedan dess – med undantag av Stockholm från 2014, hennes utmärkta enda album under eget namn – ryms en eller två riktigt bra låtar per skiva.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
