Att inleda Further med manglande Off My Mind är inget annat än falsk marknadsföring. ”It’s time to get your hands dirty” sjunger Richard Hawley med en kraftfullt röst som visserligen har tillräcklig auktoritet för sådana uppmaningar, men som låter mer Mark Lanegan än Hawley själv, och programförklaringen har ingen bäring i resten av skivan.
Nästa gång den sortens skitighet går att ana är halvvägs genom skivan när en fräsande gitarr dyker upp, men den gången är det bara som krydda i den avsevärt mer karaktäristiska Is There A Pill?, en stråkbaserad mäktig ballad av Roy Orbison-karaktär.
För på Further rör sig Richard Hawley snarare bakåt i sin utveckling, till de stora orkestrerade ballader fulla av vemod och med gott om utrymme för ekande ökengitarrer som han utvecklade till fulländning på cxxx. Av senare års psykedelia experiment finns absolut inget kvar – här är det analogt, rörförstärkare och och luftighet för hela slanten.
Det gör ingenting alls, för det är i en sådan kontext som Richard Hawley får fullt utlopp för sin varma nära croonerstämma. Här kan han fullt ut ge sig hän åt övergivenhet, oundvikliga skilsmässor medelst midnattståg och fullmånens sken.
I den ödesmättade sjömansvisan Galley Girl låter han som en muskulös Nick Lowe, och det är sannerligen storslaget stämningsfullt och nästan alltid gråtmilt. Pricken över i hade varit en självklar hit av samma dignitet som Tonight The Streets Are Ours eller Born Under A Bad Sign, men även om avslutande Doors har sådana ambitioner når han inte riktigt den sortens höjder den här gången.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
