”Han är alldeles för gammal för det här.” Det var skivbolagets och medias allmänna uppfattning, och hade det inte varit för en kollegas gudomliga ingripande hade väl den 33-åriga Ian Hunter väl lagt ner bandet och blivit en fotnot där och då 1972. Men tack vare en hit med All the Young Dudes, till skänks från den nästan tio år yngre beundraren David Bowie, fick han ett andra liv som fortfarande räcker.
Nu är Ian Hunter 77 år fyllda, och med Dandy från hans nya album hyllar han sin unga och nu avlidne välgörare. ”I guess I owe you one”, sjunger han till David Bowie i en mjuk ballad med samma ömsinta närhet som när han för 20 år sedan skrev den ultimata nekrologen till sin och Bowies gitarrhjälte Mick Ronson i Michael Picasso. Tillåter man sig att addera lika bitterljuvt Mott The Hoople-sentimentala Saturday Gigs till ekvationen kan man konstatera att Ian Hunter med lång träning kommit att utveckla begravningstalarrollen till fulländning.
Men utöver att göra de allra mäktigaste sentimentala rockballaderna är Ian Hunter dessutom fortfarande en hungrig rockare. Möjligen är det lite glesare mellan de snabbare spåren numera, men Long Time är loj och fin Faces-rock, inledande That’s Where the Trouble Starts är en rejäl urladdning och White House är faktiskt vitalare än det mesta på dagens rockscen.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
