Två saker har präglat Eric Gadds musikaliska utveckling från slutet på 80-talet. Det ena är den ädla soul han haft som inspiration, vare sig vi talar om tidiga skivors Prince-lån eller Isley Brothers på Spirit för tre år sedan. Varje skiva har haft tydliga spår av vilken vinyl som just då varit rätt och som dominerat hans hemmastereo. Det andra som alltid funnits i Eric Gadds musik är en sällsynt förmåga att göra de uppenbara lånen till något eget, något aktuellt, urbant och samtidigt nordiskt.
Men nu verkar hans grammofon ha pajat. Inför Life Support verkar Eric Gadd ha varit hänvisad till att lyssna på Radio NRG, och med sin dokumenterade receptivitet har det satt uppenbara spår. När han samlar ihop ett gäng engelska och amerikanska låtskrivare lyckas han hitta folk med meriter från Michael Jackson och Britney Spears. De har fyllt Life Support med lättviktig europop, pojkbands-r’n’b och en antydan till UK garage på You Gotta Love Someone, som snuddar vid förra årets upplaga av Craig David. Fingertoppskänslan fattas, och när Eric Gadd inte bara en gång snubblar ner i powerballadträsket med den sortens Steve Lukather-riff som Michael Jackson gillade att smycka sina låtar med för 15 år blir det riktigt illa. *Hold on (Life Support)*s slickade r’n’b är en av få stunder som håller andan uppe.
Men den enda gången Eric Gadd når sin forna form är i samarbetet med Leon Ware. Tillsammans når de inte upp till legendens tidigare toppar med Minnie Ripperton, Marvin Gaye eller Maxwell, men Never Before är en riktigt snygg soulballad. Trots alla tillkortakommanden kommer Life Support tveklöst att innebära ännu fler listettor för Eric Gadd. Den är skräddarsydd för det ändamålet.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
