Att de var sprungna ur den ärketöntiga proggen var inget vi reagerade på hos Cosmic Overdose – för oss var de lika omtumlande omvälvande anarkistiskt rebelliska som de andra favoriterna på punkscenen. Att de spelade på synthar – åtminstone två av de tre medlemmar som kom att utgöra bandets kärna iallafall – var inte heller anledning att sortera dem i någon annan genre, det var bara en aning udda och därmed helt naturligt i tidsandan. Att de hade konstnärliga ambitioner mot surrealism och dadaism var även det helt i enlighet med den bredd punken hunnit få runt 1980, där till exempel Dom Dummaste stod för samma estetiska attityd.
I efterhand däremot är det svårt att förstå hur ett band med den bakgrunden, den bredden och de ambitionerna kunde placeras intill band som Kai Martin & Stick, KSMB eller ens Ståålfågel. Singeln Observation galen är visserligen renodlad (och fullkomligt strålande) punk, men Cosmic Overdoses intensiva suggestion var så många nivåer över det vi erbjöds av deras samtida taffligare kollegor. Redan Terminalkapten Gaslebens mekaniserade rörelsemönster fick bandet att sticka ut, och att han verkade ha förprogrammerade sekvenser som han utlöste via enstaka tangenttryckningar var en modernitet som i sig var sensationell.
Lika ickepunkiga var Dan Söderqvists kosmiska gitarrutflykter, som helt bygger på influenser från psykedelia från ett årtionde tidigare. Å andra sidan bidrar såväl livetrummor och anarkistiska dadatexter på debutalbumet Dada Koko 1980 till en hemsnickrade känsla som unga punks kunde bottna i. Tanten är ett exempel på det, med textfraser som ”Det blåser en tant i trumpet någonstans, hon är lite löjlig, hon kallas för fjant”. Till och med på programförklaringen Moderna dadaister håller de upp en ironisk och absurdistisk konstnärlighet som inte är lika omtumlande idag som vi uppfattade den då. Men på några ställen föll dock allt på plats redan här, i synnerhet den obehagligt manande kampsången Nittonhundraåttitretti.
Men det är egentligen först på andra albumet 4668 som de hittar rätt i sin intensiva effektivitet. Med elektroniska rytmer och med ett större fokus i texterna – antingen åt det kosmiska hållet eller som i Bomber (”Gör bomber av era hjärtan”) hårdare konfronterande – hittar de helt rätt, och de absurda dragen i texterna är återhållsamma istället för flamsiga. Såväl Nina Fontanell som Liten storsint är fortfarande briljant elektronisk postpunk, och med renare arrangemang och ett mod att sänka tempon och låta det repetitiva slå rot i till exempel Hissen lägger de tre grunden för decennier av svensk elektronisk musik.
Liveupptagningarna som tillsammans med bandets två singlar fyller ut boxen är av mycket spartansk karaktär ljudmässigt och enbart för fanatiker. Med undantag för Jimmy Cyklons punkimprovisaton Oy Oy Oy (Köttbulleboys), som uppnådde legendarisk status när bandet spelade den under sitt enda (?) TV-framträdande. Själv har jag inte hört den sedan ett mycket vi i den mycket envisa publiken lyckades övertala ett motvilligt Cosmic Overdose att ha med den bland extranumren på Mariahissen någon månad efter TV-konserten, och det är ett mycket kärt återhörande. Kan vi nu få fortsättningskursen i form av en lika omfattande box med gentlemännen Söderqvist och Gaslebens nästa inkarnation Twice A Man så räddas även nästa jul!
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
