Sturgill Simpson gör en otäckt bra liten roll som rasistisk inhyrd mördare i Martin Scorseses film Killers Of The Flower Moon. Även i sin huvudkarriär som artist prövar han olika roller. Under namnet Johnny Blue Skies är det funkig och sydstatlig muskelrock som gäller. Johnny paras ihop med kompbandet The Dark Clouds som låter stort, starkt och blåsförstärkt. De är überkompetenta såklart, men solona och jammen på Mutiny After Midnight är ganska olidliga – bara för att man kan betyder det inte att man måste. Flera spår på skivan hade fått den här skribenten att omedelbart stänga av om det inte vore för att Simpson samtidigt balanserar upp det hela med ett knippe vrålsnygga låtar.
Albumets tre första spår är exempelvis kanon. I Make America Fak Again använder Mr Blue Skies sin ADHD och autism som superkraft för att se till att Amerika slutar suga som nation och börjar suga på ett roligare sätt. Excited Delirium rockar med Stones-swagger eller som ett riktigt bra ZZ Top. Den är kraftigt politisk och undrar hur i helvete det kan komma sig att USA befinner sig där det gör just nu. Don’t Let Go är en ursnygg countrylåt där Sturgill sjunger precis som Waylon Jennings.
Sen kommer ett antal funkrockiga låtar där bandet ofta flexar sina muskler alldeles för mycket, parat med en märklig och onödig cover av You Don’t Miss Your Water. Disco framförd ungefär som tidigare nämnda Rolling Stones hanterar genren, tänk Miss You, ingår i mixen, liksom lite psykedelia.
Man får ändå beundra hur Sturgill går all-in på den här ganska smaklösa musiken, han ber verkligen inte om ursäkt. Funkiga knull-låtar finns det till exempel flera av. De ska nog vara politiskt progressiva i sin fria, flytande sexualitet men blir såklart mest genanta. Men om ingen av de inblandade skäms, kan man ens kalla det genant då?
När Simpson istället håller sig explicit politisk som i näst sista spåret Ain’t That A Bitchs svängiga rock som avhandlar ICE-agenter, ”I can’t breathe”, och det otroliga faktum att USAs nuvarande administration ännu inte är åtalad för landsförräderi, funkar det faktiskt riktigt bra.
Efter nästan en timmes massiv och odynamisk musik är det som att Sturgill Simpson vill tacka för att vi tog oss hela vägen genom att servera en fin tolkning av superklassikern A Whiter Shade Of Pale. Låtens tidlöst vackra Bach-harmonik känns otroligt förlösande efter den attack på sinnena som Mutiny After Midnight är.
(Under industrisemesterns skivtorka passar Fokus Musik på att fånga upp några av de pärlor som inte hanns med under våren)