Med singeln The Van fick Bleachers det att vattnas i munnen. Smart, modernt dynamiskt och mjukt melodiskt, med ett halvrappande/halvsjungande melankolisk vädjande att slippa ensamheten, med lagoma detaljer av saxofon och munspel, som ett Violent Femmes för 2026.
Men med nästa singel Dirty Wedding Dress sjönk förväntningarna lika tvärt som de nyss hade stugit. Fem minuter av bredbent och förnumstig folkpop som vill vara The Waterboys men inte når högre än Mumford & Sons finns det inget som kan förlåta.
Och mellan dessa ytterligheter kränger sedan Everyone for Ten Minutes. Det finns pärlor som Jack Antionoffs luftigt spänstiga självbiografiska karriäröversikt i We Should Talk med kul effekter, och både You and Forever och vemodigt långsamma I Can’t Believe You’re Gone tangerar The National, bara lite mindre djupt psykologiskt. Men de trängs sida vid sida med blandas med trögtrampande och överbelamrade Sideways, tunna She’s from Before och Take You Out Tonight som inte kan bestämma sig för om den vill råflörta med popspellistorna eller med jambanden.
Kanske är det en sådan bredd som krävs för att fortsätta kamma hem Grammys i samma takt som hittills, och för att passa den breda amerikanska publiken. Men det innebär samtidigt att bandet konsekvent desamrerar varje tillfälle av drama och intresse. Stanna hos singeln The Van och jubla, och strunta i resten.
