Lulebandet Huggorm har just släppt sitt debutalbum En värdelös historia, och trots risken att bli hårdhänt behandlad vågar sig Fokus Musik på ett möte för att få veta mer om deras unika Luleå-blandning av hjärndöda riff och symfoniska AOR-körer.
För den som sett stenhårda Huggorm domptera den samlade presskåren i direktsänd presskonferens härom veckan är det lite nervöst att sitta mittemot det albumdebuterade journalist-ätar-bandet på Stockholmsbesök.
– Vi har ju lärt oss att om man ger pressen lillfingret. så… Vi är extremt mediatränade, ler Jocke Brännvall snett, och Fredrik ”Buffy” Johansson är strängare än så.
– Det kom naturligt, jag behövde inte mediaträning för det där. Vi sa att tryck på play så kör vi.
Men i verkligheten är de fem musikerna från Luleå både ödmjuka och vänliga, och lyssnar tålmodigt på den här skribentens försök att klassificera deras musik. AOR. Traditionell hårdrock. Hård rock från tidigt 70-tal. Enkelhet och komplexitet. Avancerade körer och simpelt dumma riff. När Huggorm kombinerar alla sina ambitioner får resultatet ett brett anslag, där sologitarren ligger avsevärt närmare Scott Gorham än Yngwie.
– Nu vet jag inte riktigt vem Scott Gorham är, om jag ska vara helt ärlig, tvekar sångaren Christoffer Wennberg, men resten av bandet nickar och förklarar. Thin Lizzy, känsla snarare än ekvilibrism.
– Ah! Absolut, då stämmer det, absolut. Det är inte så mycket Yngwie här.
– Vi skulle misslyckas om vi försökte, instämmer Jocke Brännvall, som från början startade bandet som en duo ihop med Christoffer 2017.
Men även om deras uttryck är rättfram och okonstlat betyder inte det att Huggorm backar från det avancerade.
– Ur mitt perspektiv, jag som inte var så delaktig i det kreativa från start, så var det jag hörde i Huggorm exakt det du beskriver, instämmer Buffy,. Kombinationen av två olika saker, dels hjärndöd rock, och samtidigt väldigt symfoniskt. Queen och Thin Lizzy, men också Ted Gärdestad.
– Våra influenser kommer från jävlar alla håll, förklarar Jocke. Och även om jag och Christoffer har ett gemensamt musikaliskt – vi tänker ganska likadant – så är våra influenser är väldigt olika.
– Vissa kärninfluenser kommer alltid vara där för mig, instämmer Christoffer, typ Kiss och Hellacopters. Andra kommer alltid vara där för Jocke, typ Queen och Michael Jackson. När man blandar dem blir det hårt i botten, men det är täckt med lite grädde.
– Jag har inte varit en stor konsument av hårdrock eller ännu tyngre genrer, menar Jocke. Så kanske omedvetet försöker jag göra någonting för att mjuka upp det lite. Jag spelar visserligen gitarr i bandet, men du Christoffer gillar ju gitarr mer än jag.
– Jag älskar gitarr, slår Christoffer fast.
Men när svenska 70-talsrockband kommer på tal – Motvind, Pugh Rogefeldt och Rainrock – skakar Huggorm oförstående på sina huvuden.
– Förutom Pugh vet jag inte vad något av det här är, förklarar Christoffer. Vi har egentligen inte hämtat inspiration från gamla svenska rockband alls, det kanske bara låter så för att vi sjunger rock på svenska. Hemma i Norrbotten har vi också fått reaktioner från äldre som pratar om progg. Typ Dan Bergmans Rekyl Han har kommit förbi någon gång innan gig, och jag tror de killarna kan känna ett släktskap. Jag kan fatta det, men det har vi hittat i efterhand.
– Jag skulle vilja säga att det aldrig funnits en idé om vad Huggorm ska vara, fortsätter Jocke. Jag har fått kritik – från Luleå speciellt – att Huggorm låter för polerat och clean. Men andra säger att Huggorm låter stökigt. Jag vill bara göra ganska snygg rock, med kanonsång av Christoffer. Sången ska vara i fokus och den ska säga så mycket som möjligt. Alltså, sångprecisionen förstår du vad jag menar. Och det är i fokus och så är det.
– Huggorms musik är genomarbetad, förklarar Buffy. Det är inte ihopjammade i repokalen och spontant inspelat. Allt är genomskrivet, varenda takt!
– Ibland får jag ändå sola fritt, skjuter Jonas Eriksson in.
I den här skribentens öron finns hela den spännvidden, med skitiga och grovkorniga stunder som Kom inte hit! och singeln Villa, Volvo, hund & skit parallellt med putsad melodisk hårdrock i Hurricane och i titelspåret. I Benny med sina avancerade körer låter det ren AOR, och Huggorm har till och med en powerballad i Du finns i blodet.
– Det är en lek, utifrån idén vad svenska rockband vanligtvis inte gör, myser Jocke. Typ en Brian Adams-ballad, på svenska, vem gör det? Jag letar efter sådana utmaningar. Och har man en begåvad sångare som Christoffer, då kan man bära en powerballad.
Christoffers akustiska Mamma är den sång på albumet som griper tag allra hårdast.
– Ja, fyfan vad fin den är, instämmer Jocke..
– Jag förlorade min mamma i oktober, berättar Christoffer. Hon var dålig länge, men ändå, när man sitter sådär vid dödsbädden… Att förlora sin mamma är man aldrig förberedd på.
– Vi hade ju en helt annan text från början, men så skrev du det där på en timme bara, minns Jocke. Och när vi skulle spela in den så bestämde vi att vi skulle akustiska gitarrer. Vi lägger inte på något mer. Det var ett bra beslut.
Huggorms texter behandlar lokala sammanhang och karaktärer i Luleå, det har Huggorm varit tydliga med start.
– Det utgår från oss förstås, nickar trummisen André Nordlund, och och från vår omgivning. Jag tänker att det finns säkert något i det som är typiskt för många fler mindre städer i Sverige också, Men visst, vi har nog ganska många speciella och inspirerande karaktärer runt omkring oss, som Benny som är Jockes granne.
– Det skulle kännas weird att namedroppa platser som man inte har en relation till. Men jag har varit kluven i det där, för egentligen är jag inte ute efter att romantisera vår hemstad. Vi bara sjunger om hur livet är, och det är i Luleå.
Egentligen är ramarna kanske till och med snävare än så, erkänner Jocke.
– Det är väldigt lokalt, skulle jag vilja säga. Mycket av det vi har presenterat och lagt ut – bilder, videos och sånt – är från min lägenhet och mitt bostadshus mycket. Vi har varit väldigt mycket i mitt bostadshus. Albumomslaget är hemifrån köket.
Stockholmare utan lokalkännedom i norra Sverige, som undertecknad, blir måhända förvirrade när Huggorm sjunger om Östermalm och menar stadsdelen i Luleå.
– Det är bra, skrattar Jonas. Det behövs lite förvirring.
– Men det funkar även med det missförståndet, tröstar Jocke. För Luleås Östermalm är som Stockholms, om än i mindre skala. Det är ett dyrt lyxområde även i Luleå.
Det där med svordomarna som finns i nästan varenda låt, är det också ett lokalt fenomen?
– Är det så mycket svordomar, undrar Christoffer förskräckt. ”Förihelvete” med lite dialekt i Benny-versen – ok, det är nog typiskt. Det är just det här i-et, ”för i helvete”. Men ärligt talat Det finns noll tanke bakom att sjunga på dialekt, det vore weird att sjunga på en annan dialekt.
Huggorm samlar ihop sina prylar och förbered sig för eftermiddagens soundcheck i Slakthushusområdet. Men först behöver de försäkra sig om att de inte varit för svåra med skribenten, och Christoffer frågar försiktigt hur det känns.
Tack, det känns bra.
– Visst var vi inte lika förjävliga nu som på presskonferensen? Hojta om du vill ha något kompletterande. Eller så kan du väl ljuga ihop lite.
