Adam Olenius satt en korridor utanför ett klassrum i en Stockholmsskola. Sonen behövde hans stöd och närhet, och mitt i det svåra hittade Adam ett nytt sätt att skriva låtar och ett nytt språk för sina texter. För dem behövdes ett annat sammanhang än Shout Out Louds, och ett nytt gäng att samarbeta med.
– Hej. Jag heter Adam. Det här är min första spelning.
Så presenterade sig Adam Olenius på sin allra första sologig, framför en liten men entusiastisk publik på Stay Out West i augusti. Man kunde ana viss nervositet, trots att både han själv och musikerna i hans band var avsevärt mer meriterade än de flesta debutanter.
– Man är så van att säga vissa saker på scen, sånt som är inarbetat efter så många år med Shout Out Louds. Oftast har vi presenterat oss så. vilka vi är och var vi kommer ifrån. Så det sitter i ryggmärgen på något sätt. Men jag märkte när jag sa att det började bli lite darr på rösten. Jag tänkte att shit, jag gör det här själv, och en debut kommer aldrig igen.
Minns du hur det var att vara debutant första gången, med Shout Out Louds?
– Det är svårt att komma ihåg. Jag minns att varenda grej som hände betraktade man väldigt storögt. Allt var nytt och vartenda steg var så stort. Det var lite senare man kunde reflektera. Vi fick till exempel ett erbjudande att stanna kvar i USA och spela in uppföljaren till debuten där. Och nu undrar jag varför vi inte gjorde det.
Varför gjorde ni inte det?
– Dels var vi nog lite trötta på turnerandet. Vi brände ut oss fort, när första skivan först släpptes i Sverige, sen i England och sen i USA. Under tre års tid höll vi på att spela den skivan. Jag tror att folk saknade sina familjer och sina lite normala liv.
– Numera är mina kliv inte lika stora, jag har redan sett och gjort så mycket. Men jag är väldigt ödmjuk och tycker det är så jävla kul att få spela. Jag tar ingenting för givet. Det finns många som känner till Shout Out Louds men inte vet vad jag heter eller vad jag har gjort, så på sätt och vis får jag börja från början.
Säger du att folk inte känner igen dig?
– Jag kan träffa folk som säger att de älskar mitt band och frågar vad jag gör i bandet. ”Jaha, du sjunger, vad kul!”. Solo kommer jag att spela för tio pers i Kalmar, och det ser jag fram emot. Under inspelningen var det ganska viktigt att betrakta det som en debut, att se grejer med nya ögon och testa sig fram.
– Eftersom det är på svenska blir det ju en annan grej lite grann, och även ljudmässigt är det annorlunda. Man säger alltid att man vill att det ska, men så blir det ju inte så. Men tanken var att det skulle låta exakt som på demon, inte för välproducerat, även om man vet att det aldrig blir så. Jag ville att Anders och jag skulle hålla oss så enkla och smutsiga som möjligt.
– Med Shout Out Louds har vi alltid gjort allting, men utan bandet är det lite läskigare. Man måste lita på andra. Så jag har vänt mig till andra artister och fått deras feedback, och jobbat mer både med min label och med Filip Wilén på management. Jag har tagit in en formgivare som kommer med massa kreativ input. Jag har hittat mitt gäng där, som har blivit lite som mitt band att jobba nära tillsammans med. Det är det livet handlar om, att hitta nya gäng hela tiden.
Samtidigt hör Shout Out Louds inte på minsta sätt till historien.
– Vi har spelat flera gånger både 2024 och 2025. 20-årsjubiléet innebar lite nytändning för oss. Vi spelade större ställen och hade roligare än någonsin. Bandet är på mig att jag ska skriva, och dagen efter mastringen av soloalbumet så kom första Shout-Out-idén. Då kunde jag stänga det svenska. Jag har lite svårt att göra två personliga grejer samtidigt, jag måste ta en sak i taget.
Med å ena sidan Shout At Louds och å andra sidan sologrejen får du det bästa av två världar och kan växla mellan det större och det mindre.
– Det är helt fantastiskt att ha båda. Jag känner en frihet i att vara själv – det finns saker jag kan jag kanalisera i det – och just nu är jag liksom kär i sologrejen. Men Shout At Louds är ju familjen, blodsbanden, tills döden skiljer oss åt. Jag ser typ på riktigt aldrig någonsin att vi kommer sluta spela.
Arbetet med de låtar som kom att bli albumet 4 Real började på i en mycket ovan miljö och situation, och från början var det ett arbete som helt och hållet fick vara en intellektuell process, helt utan instrument eller ljud överhuvudtaget. Adam satt utanför ett klassrum i en skolkorridor i en skola i Stockholm, för att bidra till att ge sin son stabilitet och trygghet i en mycket orolig situation.
– Utan att gå in så mycket på detaljer så var ett av mina barn orolig för livet, som många är i 9-11-årsåldern, och han behövde ha mig där. Först var jag i klassrummet, sen flyttade jag i korridoren och till slut fick jag ett eget litet rum. Jag hade haft lite låtidéer innan, men med det här rycktes liksom mattan undan och jag hamnade som i karantän. Men när jag satt där började jag arbeta med texter, och så har jag aldrig börjat med låtskrivande förut.
– Det var en superjobbig tid för alla inblandade. Men det var ändå fint när man ser tillbaka. Alla hjälper varandra. Lärarna kom med en kopp kaffe och så. Och att se min son nu, helt annorlunda och ute ur situationen, det är helt fantastiskt.
Om vi just nu och här bortser från det känslomässiga och personliga, så innebär det där att sitta i en så begränsande situationen och miljö ett slags påtvingat dogma.
– Först när jag fick bli förflyttad till lilla rummet då kunde jag göra lite oväsen, åtminstone när det var rast så ingen skulle reagera. Men när vi kom ut ur det här till slut så hade jag så mycket energi att använda i studion, och det var då Anders Stenberg kom in mer i bilden. ”Nu har jag gjort det förarbetet, nu får du hjälpa mig att göra klart det här.” Jag ville att skivan skulle ha båda delarna, både spegla den svåra situationen och också det positiva, både minnen och hur jag mår nu.
Av texterna att döma fick situationen dig att minnas din egen barndom.
– Jag tänkte mycket på hur jag var när jag var liten och lite senare i tonåren. Jag försökte komma på hur jag själv skulle tagit emot de råd jag som pappa ger mitt barn. Jag gör säkert tusen fel varenda dag som förälder, och när man har en svår situation att lösa kom jag att tänka mycket på sådana frågor. Men trots att jag själv gick igenom en massa svåra saker kom jag ut rätt på andra sidan.
– En låt som Åskan handlar om att jag behövde någonstans att landa, och jag gick i terapi några gånger. Jag var lite orolig att det skulle väcka grejer, men det blev bra. Jag fick lära mig mer om mig själv, så mycket jag vågar.
Medproducerande Anders Stenberg utgör till vardags en tredjedel av kärnan i Deportees, men kan också höras till exempel hos Lykke Li, hos Eva Dahlgren och senast på storebror Peder Stenbergs soloalbum förra året. Hans betydelse för Adam Olenius soloalbum kan inte överdrivas.
– Det är en otrolig trygghet att spela med Anders. Första gången jag träffade honom var nog när Lykke Li var förband till oss på en Norden-turné för svinlänge sedan. Vi delade erfarenheter av att turnera utomlands, och började bli kompisar. Så började vi dela studio, där jag prövade att göra elektroniska grejer på egen hand, men jag var så tråkig. När vi jobbade ihop blev det mycket bättre. Vi märkte att vi jobbade väldigt bra ihop, och att vi gillade samma grejer. Nu ses vi nästan dagligen, och har börjat spela tennis ihop.
– Jag har fått en fantastisk ny vän i Anders, och vi kompletterar varandra väldigt bra. Det kanske är lite som han och hans bror Peder jobbar i Deportees – jag kommer med melodier och texter som han förvaltar. Han kommer på nya idéer om mina grejor, och ändrar och byter ut saker. Jag gillar att jobba snabbt och blir rastlös, så jag går hem medan Anders fortsätter jobba med det jag presenterat.
Du lämnar honom att laborera fritt med ditt material? Det är tillit!
– Jo, det är lätt att lita på Anders. Vi har inte alltid varit överens, och vi har prövat olika versioner av låtarna, och så har vi landat såhär. Det jag gillar mest med våra produktioner är att låten så tydligt är viktigast. Det var också viktigt för mig att man ska kunna höra vad jag sjunger, nu när det är på svenska.
Lika meriterad är Lars Skoglund, som spelar trummor på albumet och i Adam Olenius liveband. Även han kommer med Lykke Li-meriter, för att inte tala om jazzerfarenheterna i Oddjob och egna La La Lars.
– Han har ju ryckt in i Shout Out Louds, och spelat på nästan allt sen Erik Edman hoppade av för nästan 10 år sedan, också på två stora turnéer. Han har blivit en bra kompis, rolig att hänga med, och han är den bästa trummisen, helt enkelt. Jag spelade trummor på demoinspelningarna, jag gillar att hitta på trumbeats och de är så jävla viktiga. När vi sedan spelar in det gör Lars sin grej av det, och då lyfter det. Han är otroligt musikalisk.
– Anders och Lars är mycket mer skolade och musikaliska än vad jag är. Jag försöker fortfarande lära mig, trots att jag hållit på så länge. Jag får jobba hårdare för att hänga med.
Det är fortfarande så med min röst, jag vet att den är begränsad och funkar bäst i en viss typ av grejer, men det tycker jag på något sätt om. Om man vet att man behärskar allt, var ligger utmaningen då?
På albumet finns Sveriges absoluta adel bland blåsare med dessutom, Goran Kajfeš och Jonas Kullhammar.
– Kullhammar är en annan av dem jag spelar också tennis med. Haha, det är liksom nån jävla indietennis – Jonas Lundqvist är min tränare. Tennisen och musiken var det enda jag kunde fokusera på under den där svåra perioden i skolkorridoren.
Markus Krunegård gästar för en duett i Mina vänner. Det är första gången sedan deras gemensamma projekt The Serenades. I ett samtal med dem inför det projektet beskrev Markus Krunegård att när de sjunger tillsammans uppstår en tredje röst som inte finns vare sig hos Adam Olenius eller hos honom.
– Vi brände upp oss lite grann med att turnera och jobba ganska hårt, men visst hade vi kunnat göra mer. Det finns ingen speciell anledning till att det blev så, bara att livet går vidare. Men när jag skrev den här låten kände jag att den skulle passa oss två, och det är så fint att få in honom på den. Det var så jävla roligt att sjunga ihop igen. Vi fick tillbaka fina minnen från hur vi kunde skratta åt dåliga tagningar och så. Det känns som att vi har hittat tillbaka lite till det.
Senast vi talades vid i intervjusammanhang sa du att du skulle kunna tänka dig att jobba med Markus igen om det var på dina villkor. Här är det väl så.
– Absolut. Men riktigt så definitivt är det inte, jag har ju gästat lite på hans grejer också. Men det är kul, när jag såg honom i Globen för några veckor sedan kände jag verklig stolthet. Det är en härlig känsla att se någon som man jobbat så länge med i ett sådant sammanhang Jag fick faderskänslor och blev avundsjuk på samma gång.
Att det finns Dire Straits-nyanser på albumet försöker Adam Olenius inte ens förneka, men bland influenserna finns ännu mer förbjudna nöjen. Bland de namn som droppas i samtalet finns allt från Julio Iglesias och Sting via Grace Jones och Björk till Notorious B.I.G.
– Jag gillar Kevin Parkers produktioner, och känner mig ganska fri att låna lite här och var.
Det är klart att jag har lyssnat på Dire Straits, och ganska mycket på den Bob Dylan-skiva som Mark Knopfler producerade skiva. Blue Nile är ett annat exempel där det är lite extra välproducerat. Lite blue eyed soul, fast lite lugnare och mer för töntar liksom.
– Ratata var det första svenska popbandet jag lyssnade på. De var fantastiska, och att Mauro Scocco sjöng om Stockholm kändes viktigt och stort. När jag växte upp lyssnade min pappa mycket på band som Chicago, Queen och Led Zeppelin, rockmusik där det händer mycket, och jag gillade det. Men så kom min syster hem med George Michael och Ratata, och det gav mig något helt annat. Eva Dahlgren också, förstås, speciellt Blekt blondinskivan, den gick mycket hemma när jag var liten. Och på riktigt så håller jag fortfarande Fantasi med Freestyle som den bästa svenska poplåten som någonsin gjort.
Eh. Ok. I Malin ibland uppfattar jag just den där blue eyed soul-känslan.
– Jaså. Nej, inte just där. Där tänker jag mer på Freestyle.
Freestyle tänker jag aldrig på.
– Du borde tänka mer på Freestyle.
