Tiden har en tendens att sudda ut obehagliga minnen, men när folk envisas med att tjata om dem blir det svårt att glömma. Med sin energiska orgel som signum var Inspiral Carpets egentligen inte något Madchesterband musikaliskt, utan spelade snarare kontextuellt anpassad The Stranglers-tradrock (på samma sätt som The Stranglers på sin tid hade spelat ointressanta The Doors-varianter anpassade till sin punkkontext).
Desperat återförenade – när alla andra vägar till försörjning var stängda – gör de samma sak idag, men med den ungdomliga arrogans som ändå var ett försonande drag ersatt av medelålderns bristande engagemang. Om det fanns anledningar att undvika Inspiral Carpets på 90-talet har dessa med andra ord inte minskat sedan dess.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
