Om somlig förstagenerationspunk beskylldes för att vara arty har alltid Wire snarare varit konst i första hand och punk som palett. Det betyder för all del inte att popestetiken fått maka på sig, och inledningsvis överträffar Colin Newman sig själv i svävande harmonisk och i högsta grad aktuell postpunk på bandets trettonde album nästan 40 år år efter debuten.
Burning Bridges är det första tecknet på att allt inte är hunky dory, när den vänliga musiken utgör underlag för en saklig redogörelse om om asbestens skadeverkningar. Så övergår albumet systematiskt i gradvis allt hårdare och kantigare ljud fram till den avslutande dryga åtta minuter långa och obekväma Harpooned.
Under tiden hinner Wire gång på gång bevisa att de inte är någon retroakt för nostalgiker utan i högsta grad ett band angeläget för sin samtid.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
