Det finns stunder när Bad as Me känns som en showcase för att visa spännvidden i Tom Waits repertoar, eller till och med som en väl avvägd greatest hits utom att vi inte känner igen sångerna.
Tom Waits sjunger halvnyktra sentimentala pianoballader, han skjuter in standards (Auld Lang Syne, den här gången), han berättar skräckinjagande elektriska gothsagor och brister ut i plakatdruckna spruckna litanior. Marc Ribots gitarr är en av skivans centralpunkter, flankerad av bland andra David Hidalgo och Keith Richards, den senare avsevärt mer ledig än i något annat sammanhang (och till på köpet omnämnd i Satisfied).
Vare sig man köper hela Tom Waits persona eller småleende konstaterar att det är en gestaltning är det likväl omöjligt att inte reduceras till damm av det virtousa vinglandet på slak lina mellan tradition och friform. Bad as Me är ett bevis på att genialitet ännu existerar.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
