En av många risker med en supergrupp är nivelleringseffekten, där alla inblandade tar ett steg tillbaka för att inte skymma någon annan, så att till slut alla står i fonden och hummar om att ”inte ska väl jag”. I Them Crooked Vultures är det enbart Dave Grohl som skulle kunna beskyllas för det, men han har å andra sidan alltid haft en längtan tillbaka till funktionen som hårdslående takthållare och verkar inte på minsta sätt vantrivas i sin nygamla roll.
En annan risk med supergrupper är att bandet anstränger sig så hårt för att inte på minsta sätt påminna om medlemmarnas ursprung eller dagjobb att det på Damon Albarn-vis blir tillkämpat krångligt eller tvärtom banalt. Och även om något interlude här faktiskt låter just Gorillaz är den sortens självförnekelse inget problem för Them Crooked Vultures. De rotar glatt runt i Josh Hommes hitsmarta typiska QOTSA-rock och tvekar inte ens att luta sig tungt mot Led Zeppelin-pelaren.
Men eftersom Zep representeras av John Paul Jones handlar det arvet inte om prometal-tjut eller bluesriff (även om Elephant-gitarren låter väldigt mycket Jimmy Page) utan om kryddningar från andra musikvärldar – mellanöstern, givetvis, men också en gnutta pedal steel – och avancerade arrangemangsidéer. Med mindre intellektuellt begåvade rockare hade det kunnat bli en riktigt jobbig röra, men dessa herrar har istället knåpat ihop en mycket balanserad klassisk rockskiva som man har anledning att återvända till framöver.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
