Just när WHO var på väg att förbjuda bandåterföreningar överhuvudtaget rycker de gamla sko-betittarna från Oxford ut till företeelsens försvar. De har med sig samma arsenal av å ena sidan mäktiga gitarrväggar och reverb och å andra sidan fina popmelodier och vokalharmonier som när det begav sig för tjugotalet år sedan, och det räcker lika bra även nu.
Eftersom deras pop är tidlös har de varken behov av att försöka återskapa eller tvinga in moderna anpassningar. När de sträcker ut i långa mjuka Everso med mjukt gitarrplockande överallt i ljudväven är det ett ett lika fantastiskt vackert som massivt öronbedövande larm de skapar, och med trestämmiga vokalinsatser på English Subtitles når de nästan tidiga Teenage Fanclubs höjder.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
