I samband med Sonic Youths spelning på Vattenfestivalen i Stockholm i slutet av förra årtusendet sprang den här skribenten ihop med Kim Gordon och hennes då lilla dotter på en krog på Medborgarplatsen, och ärligt talat har jag nog inte riktigt hämtat mig från den coolnessöverdosen ännu. Men efter Sonic Youths splittring har det varit ansträngande att följa Kim Gordon. Hennes avantgardistexperiment under 10 år har nästan alltid varit intressanta, men sannerligen inte alltid njutbara.
Med Play Me däremot förenar hon sitt utmanande konstnärsskap med en suggestiv musikalisk coolness som i Sonic Youths mest tillgängliga stunder. I korta koncentrerade låtar över Justin Raisens smarta produktion med repetitiva beats av bland andra Dave Grohl och så hårda att Sleaford Mods hade kunnat ligga bakom dem sprakar gitarrdistortion och Kim Gordons suggestiva och konfrontativa poesideklamerande.
Hon tar sig an ”the collateral damage of the billionaire class: the demolition of democracy, technocratic end-times fascism, the A.I.-fueled chill-vibes flattening of culture” med lika revolutionär glöd som någonsin förr, men helt utan explicita slogans till och med när hon med frustande kampvilja tar sig an ICE i Post Emire.
Istället viskor hon förförande rader som ”I like it when you talk dirty tech to me” ur ett AI-offers perspektiv, eller resonerar om Teslatruckar som symbol för giftig maskulinitet i Square Jaw. Titelspårets lyrik är en lista över spellistekategorier på Spotify – ”Villain made”, ”Rich Popular Girl” – medan ännu hårdare ByeBye25 är en uppräkning av de ord Trump-administratioonen har förbjudit i forskningsansökningar. ”Diversity”. ”Transgender”. ”Female”. ”Injustice”. ”Non conforming sex”. ”Privilege”.
