På sitt tredje soloalbum hänvisar Jacob Öhrvall tillbaka till svensk indie från tidigare årtionden som musikaliskt avstamp, och mycket riktigt låter han som lite vagare Markus Krunegård i låtar som Dårskap eller hybris som har ambitionen att vara en indiedänga men saknar tillräcklig substans för det.
Både texter och låtmaterial är lite vilset och riktningslöst, som att han inte riktigt bestämt sig för om han vill kommentera och kritisera samhällsfenomen eller är nöjd med att vara en underhållare. Det leder till att hans ansats i båda riktningarna blir en aning vag, som att han håller inne steget för att hålla distansen och kunna byta riktning om det skulle behövas, och istället kompenserar han med självironiskt laddad och onödig ordrikedom.
Ofta ömkar han sig med låttitlar Mitt liv (jag har inget liv), Kan inget annat och Fast i mitt ideal, och ett av de mer anonyma spåren sammanfattar självbilden som Jag är en bluff. Men det är ett alldeles för drastiskt påstående. För även om rim om sig själv som ”grund och platt/och stundom helt besatt” alldels för ofta är tillkämpade där de skulle vilja vara smarta, och även om sången ofta slår över i gapighet finns här gott om tecken på att om Jacob Öhrvall inte alls är en bluff utan skulle kunna göra spännande musik. Kan inget annat till exempel dras med en otymplig text, men har musikaliska popkvaliteter som skvallrar om en ännu outnyttjad kapacitet om han sänker garden. Det finns alls ingen anledning att skriva av Jacob Öhrvall, men här trampar han inte riktigt rätt.
Av Patrik Forshage
Den 16 oktober 2025
Skivrecension
