Du vet de där extremt irriterande flashmob-filmerna som du inte kommer undan i sociala medier, de där en ensam sångare står på ett torg och sjunger Bohemian Rhapsody med en enkel akustisk gitarr innan plötsligt ett helt band ansluter från oväntade håll. Till häpna turisters oförställda glädje slås sedan fönster upp och avslöjar en komplett symfoniorkester utspridd i kvarteret, och just när man trodde att det inte kunde bli mer bombastiskt kommer en pråm förbi i kanalen och en stor kör kliver fram utmed relingen.
Cameron Picton från spruckna Black Midi inleder sitt första soloalbum med egen variant av flashmobens steg-för-steg-crescendo, och om det låter avskräckande måste vi avslöja att det bara är början. Som ett enmans-Sparks med ADHD kastar han sig oförtröttligt mellan varierande instrument, ljudfragment, tempon och arrangemangsstrukturer på en fullständigt överlastad skiva av komplext orkestrerad progressiv musikalpop.
Men fullt så illa som den gamla bandkollega Geordie Greeps soloalbum från förra året är inte My New Band Believe fria orkesterassociationer och musikalballadfragment. Som oförutsägbart udda noveltyprojekt har den ändå spännande äventyrssnuttar här och där, som de improviserade slagverken mot cello och fri jazzsaxofon i den sista tredjedelen av åtta minuter långa Heart of Darkness. Avslutande One Night har intima och lite knäppa Syd Barrett-kvaliteter, men trots att den bara är drygt två minuter lång kan Cameron Picton ändå inte låta bli att slänga på udda ljud och den där symfoniorkestern.
Virtuositet, hyperaktivitet och obefintlig koncentrationsförmåga i är ingen lyckosam kombination i My New Band Believe.
