Att inte Graham Lewis är ikoniserad, adlad, geniförklarad eller åtminstone hyfsat erkänd är en skandal vars like den samtida populärkulturella kultursfären sällan sett maken till. Redan det han sedan 1976 åstadkommit i Wire vore tillräckligt, men Graham Lewis har dessutom gjort så mycket mer. En hel del av det har dessutom skapats i Uppsala och Sverige, till exempel de olika konstellationer med Andreas Karperyd där Hox bara är ett i raden.
Debuten under det namnet släpptes för 16 år sedan, och på den senkomna uppföljaren är handlaget lätt och nyfiket. En lagom teatralisk sånginsats bidrar till att den lättillgängliga popmusiken dominerar även i dova passager, och i It’s Too Much drar det åt Sparks medan funkiga Goodbye påminner om sentida vokal Brian Eno. Små elektroniska ljudexperimenten är konsekvent inkorporerade, och även när duon tar ut svängarna i instrumentala elektroniska utsvävningar som White Space Conflct och Track and Field sprakar det av innovationslusta, kreativitet och – inte minst – melodistyrka.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
