På sitt tredje album inom bara 14 månader kanaliserar New York-bröderna Daniel och Steve Bateman sina inre Paul McCartneys och Randy Newmans med översmarta hemmainspelade poplåtar proppfulla av snygga finesser. I sina snyggt dubblera falsetter och eleganta pianoarrangeman med elektroniskt framställt New Orleans-blås arbetar deras popsnillen övertid för att samtidigt tydliggöra sina intellektuella och kulturella nivåer och sin melodiska hantverksskicklighet.
Bad Time to Fall in Love Again sticker ut med en stilfull västindisk 50-talsnyans och hinner snubbla över Michael Jackson vådliga Pepsi-episod innan den är över lika snabbt som den började. I släpiga brister de ut i ”Why don’t you just get married to the next guy impressed by your chest size, who cares” och sedan nynnar de på Corole King i duschen i Lois Lane och hittar på öknamndet Max Von Side-Eye för en skum typ. Det är bara början på deras kvickheter, som hade kunnat bli They Might Be Giants-jobbigt skojfriska om det inte vore får låtarnas genuina popkvaliteter.
