Ray och Dave Davies har sedan flera decennier hållit The Kinks egen studio i norra London tillgänglig även utomstående, men det verkar finnas ett grundläggande krav på viss konstighet hos studions användare.
Så det finns en logik i att det var just dit Lias Sauodi och Adam Harmer – återstoden av det ursprungliga Fat White Family – begav sig för ett år sedan tillsammans med de fem andra musiker som just då utgjorde bandet, för att på en enda dag sätta sin setlista från några lyckade Londonspelningar veckan innan. Fat White Famiy har visserligen absolut inget med bröderna Davies ursprung till britpop att göra, men det finns något grundläggande gemensamt i en repertoar och ett uttryck som är lika smart som udda.
Här har de städat bort en del av de.mest iögonfallande konstigheterna från studioversionerna till förmån för liveupplevelsens kraft och auktoritet. Det märks redan i den inledande ångvälten Wet Hot Beef från en tidig EP, som ändå en del udda ljud i Alex Whites tjutande saxofon och inte minst Lias Saoudis vars vokala intensitet till och med är starkare och mer vrickad på studioalbumen. Bobby’s Boyfriend är avskalad ned till naken desperat blues, och deras karriärtopp I Am Mark E Smith med briljanta textrader som ”I got Jerry Lee Lewis in a headlock” är tungt suggestiv boogie här, och att den fått en del av sitt utanpåverk avlastat gör att den rör sig smidigare.
Rytmsektionen med Guilhermes Poyares på trummor och Victor Jakeman på bas eller bassynth är synnerligen tät och groovy, och får Fat White Familys udda artrock att svänga tungt, med tendenser nästan till funkmetal om det inte vore ett så bespottat begrepp, och i Tinfoil Deathstar kanske till Midnight Oil.
Fringe Runner är särskilt tight, medan Polygamy Is Only for the Chief är luftigare men lika suggestiv, medan intensiva och obehagliga Without Consent är Rage Against the Machine via tidiga Gang of Four. Allra snyggast är de elektroniska effekterna och rytmerna intill hårda gitarriff i anti-discodängan Feet, med ett visst släktskap med LCD Soundsystem.
Avslutande Whitest Boy On The Beach är en urladdning, och Parisian Heatwave är tidigare ohörd och strålande där den växlar mellan spartansk PiL-dub och maniskt larm. Men för Fat White Familys publik är det inte bara en ohörd låt utan hela paketet av annorlunda och starka tolkningar som berättigar ett inköp. För nykomligar till bandet är det svårt att föreställa sig den här ingången, med deras bästa och mest intressanta låtar i inspelningar med i flera fall ännu större närvaro och intensitet än i sina ursprungliga studioinspelningar.
