Jag vet inte vad som ligger bakom Elin Ruths förändring, men jag applåderar den intensivt. Nej, jag menar inte beslutet att droppa efternamnet Sigvardsson, skälen till det kan enkelt förklaras med ord som ”internationell” och ”lansering”. Jag talar om att hon helt släppt sitt habila men lite anonyma singersongwriteruttryck för att istället fullt ut utmana Mavis Staples med en skiva full av oldschool-soul, dito rhythm’n’blues och mest framgångsrikt gospel direkt från landsortskyrkorna i amerikanska södern.
Den musiken gör hon med större autencitet än de flesta, delvis tack vare arrangemang med orglar med hög mättnadsgrad och sologitarrinpass som Steve Cropper skulle vara stolt över, och delvis tack vare saligheten hos kören och de oborstade inspelningarna som ofta låter live. Men trots att studion är Daptone och bakgrundsrösterna Naomi Shelton & The Gospel Queens handlar det framför allt om att Elin Ruth är en sångerska som inte bara har de röstmässiga resurserna att ro ett sådant projekt i hamn utan som till skillnad från de flesta andra svenska sångerskor som prövat genren också har modet att låta känsla dominera över teknik.
Att något jazz- respektive bluesförsök inte landar riktigt lika mjukt bör du för allt i världen inte låta avskräcka dig.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
