Mannen bakom musiken i Minecraft-långfilmen, mannen som fick en Oscar för soundtracklåten Man or Muppet. Ena halvan av Flight of the Conchords. Han är dokumenterat helfestlig. Men går det att ta Bret McKenzie på allvar?
Hans solodebut hette Songs Without Jokes, men levde väl inte riktigt upp till sin titel. Inte heller här klarar han att helt undvika humorn, som när han i That’s the Way That the World Goes ’Round ligger i badet när värmepannan pajar, och beskriver hur han gråter isbitar där han ligger fastfrusen.
Men när han i titelspårets eleganta bossa sjunger om hur hans pappa under covid ramlar ner i kaninhålet av sitt sociala flödes konspirationer och vaccinmotstånd är allvaret desto större, liksom i All The Times kärleksförklaring till hans tre barn som hade kunnat komma från Randy Newmans låtskrivarpianopall.
Musikaliskt menar Freak Out City ännu mera allvar. Med de tyngsta tänkbara LA-studiomusikerna – som Leland Sklar, Dean Parks, och Joey Waronker – bär han i låt efter låt upp Harry Nilssons fallna mantel av soft Lennon/McCartney-pop omlokaliserad till Kalifornien (eller i Too Young till New Orleans). Horder av singersongwriters har under åren försökt plocka upp den, men inte ens Father John Misty har åstadkommit så genomstarka sånger, orkestrerade och varmt närvarande med oantastliga refränger och föredömlig stämsång.
