Med ojämna mellanrum släpper de genomkompetenta popalbum, Bishop Allen. Alltid exemplariskt genomarbetade i varje liten detalj, alltid melodimässigt oantastliga i rakt nedstigande led från The Beatles, alltid med flörtar både i riktning mot powerpopkonnessörer och mot din vardaglige radioslölyssnare. Dessutom alltid med något exempel på självmedveten Beck-groove från 90-talet, lika exakt i utförandet som resten.
Men aldrig någonsin fastnar minsta lilla melodisnutt, kanske just på grund av att det är så välansat och perfekt. En disharmoni någonstans skulle göra Bishop Allen gott.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
