Utan sitt pretty face, utan 80-talets romantiserade Blade Runner-möter-Mad-Max-estetik och utan MTV återstår inte många positiva förutsättningar för Billy Idols comeback.
Tappert kämpar han på med elektroniska rytmer, synthsjok och hårda gitarriff från dazumal, men utan tillstymmelse till popkrok leder det ingenstans, och när Billy Idol till slut själv inser det ramlar han ner i självömkan istället. I det rent parodiskt sentimentala titelspåret minns han osunda excesser från sina ”golden years” och rabblar längtansfullt titlar på gamla hits. Sådana kommer han aldrig mer ens att känna lukten av.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
