Mikael Wiehe är en nationalklenod som förtjänar alla hyllningar han någonsin kan få, här och nu medan han ännu är med oss. Elva kollegor har fått äran att tolka Wiehes låtskatt, ja ibland även Bob Dylans låtskatt i Mikael Wiehes varsamma översättning, och som husband har man ett riktigt sluggergäng. Andreas Dahlbäck på trummor och som producent, Jerker Odelholm på bas, Ola Gustavsson på gitarr, det är tunga gubbar som manglat bakom Ulf Lundell, fint kompletterade av Markus Jägerstedt på klaviatur.
Lasse Winnerbäck som inleder med Vi kommer från världen har visserligen sina egna musiker (Odelholm ingår som dubblett), så även Joakim Thåström, men annars är tanken med ett fast husband en väldigt bra idé för sammanhållningen. Bland uttolkarna på Ska nya röster sjunga finns det ett antal artister som undertecknad i vanliga fall aldrig skulle lyssna på av egen fri vilja, men det finns verkligen inget att elakt anmärka på när Ska nya röster sjunga så uppenbart är en skiva där alla medverkande gör sitt yttersta för att tacka Mikael Wiehe.
Mira Rays version av Mitt hjärtas fågel ger först en nikokick med sina Byrds-gitarrer, och sedan fuktiga kinder över hur rakt och fint hon sjunger en text som träffar mitt i igenkänningsprick. Thåströms röst på Hon kommer över ängarna är beviset på att hans stämband måste doneras till Smithsonian-museets avdelning för musikskatter efter hans död, hur kan man sjunga så bra? David Ritschard gör Hoola Bandolas Huddinge, Huddinge. Den är bra, men ännu bättre var faktiskt hans tolkning av just Ska nya röster sjunga som kan höras på hans färska liveskiva Skärvor från Södra Teatern. Jonathan Johansson ser alltid så irriterande sur ut med sina utmejslade käkben, men det är verkligen på sin plats med lite skånska i Kom hem till mej, som även den blir en höjdpunkt. Ebba Forsbergs Var inte rädd mitt barn förtjänar också en guldstjärna, så trösterik och innerlig som hon gör den.
En guldstjärna ska faktiskt samtliga inblandade ha. Hjärtat och engagemanget på Ska nya röster sjunga värmer garanterat upphovsmannen lika mycket som den värmer en frusen och desillusionerad recensent. Mikael Wiehes hoppfulla idealism och tro på människan, kärleken och politikens möjligheter behövs mer än någonsin, och hans sånger kommer aldrig att sluta sjungas så länge orättvisan regerar i Sverige och på jorden.
