Palestinsk-amerikanske Sam Burton och hans kumpaner måste ha haft tillgång till en tidsmaskin inför inspelningen av den tredje fullängdaren Fairweather Friend. Så här omöjligt mjukt och underbart kan ingenting låta 2026. Det är Gene Clark, Sweetheart of the Rodeo, Gram Parsons soloskivor, Buffalo Springfield och Stephen Stills och Neil Young, Willie Nelson, Paul Siebel, Mickey Newbury, Leonard Cohen, Glen Campbell och Bob Dylan på Nashville Skyline. Det är Laurel Canyon på det sena 60- och tidiga 70-talet. Det är drömmen om en tid och en plats som vi som föddes långt efteråt bär som en hägring inom oss, medan vi släpar fötterna genom 20-talets AI-slop och nyliberala hegemonier. Det enda som kan få röken ur öronen att sluta bolma av avundsjuka gentemot Sam Burton är det faktum att han också, hur svårt det än kan vara att ta in, lever här och nu, och inte i Los Angeles 1971.
Kanske är det producentsnillet Jonathan Wilson, bland annat känd för sitt arbete med Father John Misty, som soloartist och som gitarrist med Roger Waters, som är främst ansvarig för att Fairweather Friend låter så otroligt som den gör? Han har producerat flera av spåren, men lika många har Sam och bandet själva roddat ihop efter att ha känt ett behov av omtag på vissa låtar. Trots det hörs inga diskrepanser, Fairweather Friend är lika sammanhållet som en krampande hand runt flytvästens remmar ombord på vårt sjunkande skepp till samhälle.
Man skulle kunna invända att den allra främsta förtjänsten med Fairweather Friend är hur den låter, att Sam Burtons sångröst och låtarna i sig inte är lika ohyggligt starka och originella. Det är i och för sig sant, men samtidigt snabbt förlåtet när skönheter som Tomorrow Takes a Dream to Find som lånar från Gram Parsons Brass Buttons och Dylans Fourth Time Around når öronen. Eller Before Walking, som är lika andäktig som Leonard Cohens Master Song. Sen har vi Lilac Mansom låter som en blandning av John Martyn och Stephen Stills, med enormt fint gitarrspel. After Days Slip Away hade inte skämt ut sig på Willie Nelsons Phases and Stages, så visst fan finns här urstarka låtar som kompletterar det enastående soundet.
Det är svårt att undgå att spela ett parti referensbingo ihop med Sam Burton, men so what? Ha det bra ni som liksom undertecknad missade 60- och 70-talet, hoppas ni gillar dagens dynga på Spotifys topplista. Ska vi sitta och gnälla på att Burton är ett amalgam av sina influenser när det äntligen kommer en skiva som är lika underskön och mjuk som den tidens skimrande juveler? Nej, jag tänkte väl det.
