Ta en mixer och blanda Dinosaur Jr, Pavement och Neil Youngs Tonight’s The Night så har du de viktigaste ingredienserna i soundet på Greg Freemans All Set To The Bone. Krydda sedan med blås, fiol, frijazziga partier och ett piano som spelar oväntade ackord och klanger så blir de fantastiskt fläskiga gitarrerna som präglar albumet ännu mer intressanta, tack vare kontrasterna.
Vermonts Greg Freeman släpper sitt tredje album på fyra år och det är proppfullt med själfull och originell rock. Mörka texter om dåligt leverne och tid som går till spillo i en värld där ingenting betyder något längre sjungs av en röst som kanske bara en mamma verkligen kan älska, men som är helt rätt i uttryck och stil.
Cahokia, Withdrawn, Loser’s Price – det finns hur många bra käftsmällar som helst på All Set To The Bone. Produktionen är helt enastående, den känns lika egen som Pavements Slanted And Enchanted, och borde bli lika epokgörande. Decadelåter som ett svajigare Big Star och har ett underbart The Band-inspirerat blåsarr.
Vemodet i den nästan sju minuter långa Maroon är inte att leka med. ”Do you feel your world will shatter at the slightest touch. Is it the child in you that’s scared to feel too much”, frågar Freeman och musiken låter verkligen som att den skulle kunna brista när som helst. De geniala gitarrerna från Greg Freeman och Carney Hemler väver ihop sig som om de vore Television och dissonanserna i de hårda breaken hade passat på en Meshuggah-skiva. Procol Harum-orgeln på Costs är magiskt fin och avslutande balladen Bury Me The Shovel når Tom Waits-kvalitet på text och sound, med knäppande banjo, sorgligt gnisslande fiol, skevt dragspel och ett ofärdigt och diffust inspelningsrum som Waits hade älskat.
All Set To The Bone är en skiva som påminner världen om att elgitarrer är det bästa som den industriella revolutionen gett oss. Att bygga en skiva med så massiva och skiftande gitarrer och dessutom addera så mycket annat i ljudväg är djupt imponerande, och 67 minuter skyndar förbi på en blinkning.
