The Mountain Goats har gjort ett löst sammanhängande konceptalbum som framför allt avhandlar musik- och underhållningsbranschen under tidigare decennier, 90-talet i synnerhet. Meta så det förslår blir det såklart, men Mountain Goats glada harmonik, lättflytande arrangemang och genomtänka betraktelsevinklar skapar nya perspektiv på både det obskyra och det hyperoffentliga.
Karaktärer i denna indierock-opera är till exempel Alice In Chains sångare Layne Staley som beklagar sig över det liv han fått, Charlie Sheen som vill hjälpa FBI, killarna i det usla post-grungebandet Candlebox som ser tillbaka på ungdomens turnerande, Annie Haslam och hennes proggrockande Renaissance som en gång i tiden spelade i Carnegie Hall eller de åldrade satanisterna i brittiska Venom som är ödmjukt tacksamma över att fortfarande få spela sin black metal.
Både musik och text på Days kan i sina stunder kännas lite väl putslustig, men mycket är faktiskt roligt och empatin med karaktärerna går inte att ta miste på. Hade skivan slagit över till ironi hade den blivit outhärdlig, men det sker aldrig. Och hur många andra band skulle ens komma på idéen att skriva en vacker ballad om det gräsliga och testosteronstinna festivalfiaskot Woodstock ’99.
