“Now I’m trusting in the process/ But it really fucking hurts/ And I’m not sure this poison/ Isn’t just making it worse”.
Det finns konst som skapas av absolut nödvändighet. Konst som uppstår därför att den måste, för att det inte finns några alternativ. Konst som måste skapas just där och då och inte kan vänta.
Mitt emellan två svåra cellgiftsbehandlingar för en särskilt aggressiv form av myeloid leukemi – med 30% överlevnadschans i de fall där behandlingen lyckas – bad James Ellis Ford om att få sin laptop och en synth, och i sjukhussängen på Barts Hospital i London började han spela in Lost in Another World. Det var bråttom – om två veckor skulle en ny behandling inledas, och efter de misslyckade försöken tidigare fungerade musiken både som pepp och distraktion, som terapi och som någon sorts journal eller dagbok.
Det är en extremt självutlämnande skiva, både för James Ellis Ford och för hans hustru som bistod med logistik och stöd, och pendlar mellan djupaste förtvivlan, och djupa livsreflektioner, blandat med lakoniska iakttagelser om tristessen i att titta upp i sjukhussalens tak i Homesick for Another World.
Med sin återhållna röst, kanske påverkad av sjukhusmiljön och dess förutsättningar, påminner James Ford Ellis sätt att sjunga mycket om den ofrivillige vokalisten Brian Eno, från Overtones likt det tidiga 1970-talets Eno till People Just Don’t Know mer som en senare Wrong Way Up-Eno. På andra ställen påminner det om Robert Wyatts känsliga musikalitet och bräckliga falsett utan ordentligt magstöd, som när han i Here Today konstaterar att ”I never again / take these moments for granted”. Det är ett tillfälle som nästan är för starkt, och för den här skribenten går det inte hålla tårarna borta, och det är något som aldrig händer.
´Till Our Days Are Gone är ett väldigt personligt meddelande till hans hustru, och borde vara en hitsingel om sådana kunde behandla akut dödsångest. I den djupt privata I Believe in You betraktar han sin hustrus ansikte medan hon sover, och i Did You Ever Want to Go to Your Own Funeral? tittar han till stor och dov electronica ut över sina nära och kära och undrar hur de kommer att reagera på hans död.
Klangerna påminner om som Ryichi Sakamotos Merry Christmas Mr Lawrence till exempel i Overtones och i Here Today, och de spröda melodierna går också att associera till Scritti Polittis The ”Sweetest Girl”-era. Bara The Ever After skiljer sig från resten av albumet genom att faktiskt låta som att den är tänkt för klubben (om än för klubben Evigheten). Med en nyans av modernt remixad Kraftwerk är det den enda låt på skivan som skvallrar om James Ellis Fords bakgrund som DJ, hypermeriterad producent och ena halvan av klubbduon Simian Mobile Disco.
Sådana världsliga meriter har ingen betydelse i den här situationen, och allra mest ödesmättad är This Will All Be A Memory Soon med en fin pianomeoldi och svepande synthar som grund för James Ellis Fords djupt ångestladdade iakttagelser om att ”Now I’m losing my hair / which just doesn’t seem fair” och ångest över varför just han drabbas. ”Did I do something bad / made the universe mad”.
Den tredje cellbehandlingen tog, och ett knappt år senare verkar James Ellis Ford ha tagit sig igenom det värsta, utan garantier för framtiden. Men Lost in Another World var färdig där redan i sjuksängen, en tidskapsel som Ford beskriver som lika mycket en hyllning till kärleken som den djupaste existensiella rädslan för döden.
Det är musik skapad med stor ödmjukhet och av absolut nödvändighet, och även för den som inte känner till dramatiken och allvaret i albumets tillkomst kommer den med sin absoluta skönhet att framstå som komplett och fulländad. Inget annat album i år kommer att nå dessa nivåer.
