Även om en del av deras år präglats av ickeaktivitet då och då fyllde paradoxalt nog Psychotic Youth 40 år i fjol. Men på deras 18 album märks inga ålderskrämpor överhuvudtaget.
Med en orgel värdig salig Stubben Minarik eller nästan ? and the Mysterians är den ständige återvändaren och nästan-från-starten-medlemmen Gunnar Frick ett av bandets inte så hemliga vapen. Även resten av bandet runt centralfiguren Jörgen Red Westman har kommit och gått och kommit igen under bandets långa och ärligt talat ganska gropiga karriär.
Men om medlemmar och framgångar varierat över tid så har det musikaliska uttrycket varit detsamma från starten. Att de från början kallade sig Ratfink-A-Boo Boos efter en av The Nomads mest otyglade låtar säger en hel del om de ursprungliga musikaliska garagerockidealen, och faktum är att The Nomads inte hade känt sig obekväma i till exempel inledande Rat Race via Breakdown till I Found A Love.
För även om deras genre kallades ”surf punk” när de var som hetast, och även om vokalharmonier under deras existens och här leder tankarna till powerpop av det mer oslipade slaget, är Psychotic Youths grundläggande genre gedigen och fin garagerock med förankringar ända tillbaka till The Sonics.
Här är harmonierna ofta mer av fotbollsläktar- eller Sator-karaktär, till exempel i Lost at Sea, men surfantydningarna finns kvar, till exempel i Predator, och Psychotic Youths ständigt återkommande sommardrömmar tar sig uttryck i Endless Summer.
När de lite oväntat snubblar in i någon sorts ska-rytm i Can’t Get Enough of You är det lika autentiskt som hos The Attractions eller Skanstull eller något av de andra sena 1970-talsbanden som prövade samma knep, och lika friskt charmerande.
Den genomgående charmen och den påfallande spelglädjen gör att Psychotic Youths ungdom inte bara sitter i deras namn så här 40 år senare, utan ännu mer i deras sinne.
