När Jack White spelade i Sverige för en månad sedan – först på Gröna Lund och sedan på Liseberg – sorterade sig publiken i två tydligt uppdelade läger. Det ena suckade över riffandet, jammandet och Jack Whites långa taggiga solon, och gick därifrån i förtid när regnet kom efter en timme. Andra halvan stannade en timme till för att spela luftgitarr, headbanga och jubla över att Jack White nu hade släpat med sig sina Led Zep- och Mountain-ambitioner ner i Detroitgaragets oljegrop för att färga in dem med soundet från Stooges hårdaste Fun House-outtakes.
Här välkomnar han oss till albumet med orden ”Welcome to the garden of Eden” i G.O.D. And the Broken Ribs, och den första halvan av Sverigespelningarnas publik vänder i entén. För paradiset på Frozen Charlotte är helt och hållet uppbyggt på elektriskt kraftfullt och hårt rockigt larm med distinkta riff och lösare hållna solon. Inget utrymme finns varken för popigare stunder eller akustiska deltabluestagningar. I I Can’t Believe What I’m Hearing namndroppar han visserligen Robert Johnson, men när Jack White spelar blues här – och det gör han mest hela tiden – är det i form av stenhård elektrisk bluesattack som i Dollar Bill med slidegitarr och fullständigt vridet solo, lite som när han tolkade Stones in My Passway på Gröna Lund utan att särskilt många insåg att den hyperelektriska rocken faktiskt var just en Robert Johnson-cover.
She’s In A Frenzy har ett av albumets skarpaste riff, och en av mycket få antydningar till popigare karaktär – tänk The Sweets Desolation Blvd fast mycket stökigare – medan Nobody Knows via bandets svarssång får en 60-talsgaragerockig prägel innan den övergår i flummig groove.
Med Frozen Charlotte bygger Jack White vidare på känslan hos två år gamla No Name, men slipar riffen ännu lite vassare hemma i sin Third Man Studio i Nashville. Långtida följeslagare som Dominic Davis på bas och Patrick Keeler från The Raconteurs och The Greenhornes på trummor finns med från då, och Bobby Emmetts feta orgel som tidigare hörts med bland annat The Black Keys har också hängt med de senaste åren. De är sjukt tighta och följsamma, och ger inte bara utrymme åt Jack Whites soloexcesser utan svarar på dem med lyhördhet som tar det något steg ytterligare från No Name.
Derecho Demonico tar gitarreffekterna längst ut åt de mest utflippade jammandet, och får sällskap av Bobby Emmetts lika fritänkande orgel, som också lägger grunden i den släpigare och ekande Neighbors Blues. You’ll Never Fix Me är en av skivans allra mest intensiva låtar, med en garagepunkbotten och snabba sologitarrlöpningar, och som avslutning några överraskande flöjttoner i vad som kan vara skivans enda akustiska instrumentdetalj.
Den som önskar sig mer av sådant från en nyanserad Jack White som tonar ner larmet och släpper in både pop, akustiska sidor och udda samarbetspartner kommer garanterat att inom rimlig tid få sitt lystmäte när en av 2000-talets viktigaste och mest otåliga musikskapare fortsätter att laborera och pröva uttryck. I det här koncentrerade larmandet finns dock inte utrymme för något sådant, och den konsekventa hållningen både hedrar och klär Jack White.
