När jag till slut fick höra John Prine live, som en femtedel av en konstellation till förmån för arbetet mot landminor, hade han just gjort comeback efter sin strupcancer.
Följderna av den gjorde hans röst ännu raspigare, och när han så sjöng sitt mästerverk Sam Stone om krigsveteranen som inte kan anpassa sig till hemmatillvaron (”There’s a hole in daddy’s arm, where all the money goes”), blev den om möjligt ännu mer hjärtekrossande. Den är fullständigt omöjlig att inte älska, och både Laura Cantrell och Evan Dando har tidigare tolkat den. Men den är långtifrån den enda omistliga sången i mästarens katalog, och på den här hyllningen finns inte plats för vare sig den eller andra av John Prines mer väldokumenterade låtar. Istället plockar alla för stunden nämnvärda skäggakter andra mer obskyra hjärtekrossarsånger, alla med den äran och somliga mycket mer än så..
Bon Iver arbetar givetvis vidare på festföremålets ofta avskalade arrangemang, medan Coner Oberst förvandlar Wedding Day in Funeralville till sprallig pop och The Avett Brothers lever ut alla hippiedrömmar i Spanish Pipedream. Lambchop låter bättre än på länge, med en mycket tillbakalutad soulpoptolkning av Six O’Clock News, och även Drive-By Truckers, My Morning Jacket och Justin Townes Earle bidrar med helgjutna insatser.
Det innebär att Broken Hearts & Dirty Windows som de flesta lyckade tributalbum fungerar som ögonöppnare, aptitretare eller påminnelse, beroende på vilken relation till föremålet för hyllningen lyssnaren har. Men den har flera kvaliteter dessutom, eftersom så gott som samtliga medverkande levererar på den absoluta toppen av sina respektive förmågor. Det är det som gör skillnaden och som motiverar ett inköp oberoende av om du redan är ett John Prine-fan eller om du ännu inte fått chansen att bli det.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
