Det började som ett litet internt skämt, med den där gulliga bagatellen till one-off-singel The People’s Limousine där Elvis Costello och T-Bone Burnett bondade över sin gemensamma kärlek till gammal country för 40 år sedan. Men helt oombedda har herrarna nu tagit i från tårna i ett försök att få skojet att växa både volymmässigt och publikmässigt, med Elvis Costello i huvudrollen som Howard Coward och T-Bone Burnett som sidekick och bror Henry Coward.
Redan skivans 20 spår innebär att ”brödernas” repertoar är tiodubblad, men tyvärr gäller det bara kvantiteten. För här rör det sig i första hand om låtar som antingen blivit liggande längst ner i byrålådan eller som specialskrivits med hämmande ramar för att rymmas i projektet. Det är en lång räcka bagateller som borde ha bearbetats vidare eller stannat i byrålådan, och påfallande ofta är rör det sig nog om obearbetade demos som låtsas vara vintageinspelningar, som Tipsy Woman och Smoke Ring Angle. En del är är rent flams, som My Baby Just Whistles och Lotta Money, medan novelytbagatellerna går från att vara småskojiga som My Baby Just Squeals till att vara generande som den klichéfyllda västindiska parafrasen Roll Me Back.
Bristen på underhållningsvärde blir ett särskilt problem eftersom skivan inte stannar vid att bara vara en skiva. Den är soundtracket till Elvis Costellos nyskrivna komedipodd, regisserad av Christopher Guest och med dennes gamle Spinal Tap-kollega Harry Shearer – senare bland annat Ned Flanders i The Simpsons – i besättningen intill ”Cowardbröderna” .
Från så meriterade gentlemän blir det inget musikaliskt magplask, naturligtvis, men det är märkligt oinspirerat och väldigt sällan underhållande eller roligt. De stämningsfulla vokalharmonierna I inledande Always och den avskalade rootskänslan i Early Shirley är fina, My Baby Just Purrs är en rockstandard som hade kunnat vara ratad från Elvis Costellos debutalbum, och T Bone Burnetts Wooden Woman är rent av utmärkt.
Men utan att ha hört något av podden är det nog ändå läge att varna för att The Coward Brothers återkomst inte bara är en av populärmusikens minst efterlängtade comebacker, utan också ljudet av hur en överväldigande hybris landar tillbaka i ansiktet på artisterna.
