Tillvaron som högt respekterad ålderman bland det lilla fåtal som följt honom hela vägen från de första neopsykrockande dagarna med Dream Syndicate för 25 år sedan (och den ännu mindre skara som upptäckt honom under resans gång) är kanske inte så lukrativ, men Steve Wynn gör inga ansatser att förändra situationen. Hans midtemposånger i de spektra som vänner kallar singer/songwriter och tidlös rock och mindre välvilliga betecknar som museal är genuint hantverk rakt igenom, fortfarande med lättpsykedeliska drag och fortfarande mycket sympatisk. Men hur trivsamt det än är önskar man att Steve Wynn någon gång vågade utmana sig själv genom att slå in på en outforskad stig. Vem vet, han kanske skulle återfinna passionen?
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
