Det här borde vara omöjligt. 15 år efter nedläggningen och de avsiktligt obskyra konstellationer medlemmarna sedan ägnat tiden åt reser sig den bästa upplagan av det bästa powerpopbandet någonsin (ursäkta Jellyfish, Posies och The Raspberries) ur askan och bara fortsätter där de var.
Ännu finare är att det enda som känns vintage är albumtitelns ironi – sånt tyckte vi var kul på 90-talet. Allt annat, från stenhårda riff via fuzz- och wahwah-effekter, till klockrena popmelodier och än mer klockrenna vokalstämmor, hade lika gärna kunnat komma från hungriga 19-åringar. Förutsatt att de hungriga 19-åringarna var lika införstådda med Abba och Alex Chilton som med Blue Öyster Cult och Black Flag, förstås, och att de var musikaliska genier.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
