Även om Pete Molinari själv upplever att han skapar i ett vakuum, oberörd av såväl trender som traditioner, har hans tre högprofilerade producenter gjort sig sina namn genom antingen det ena (Tchad Blake) eller det andra (Andrew Weatherall), eller rentav en kombination (Liam Watson). Det ger en akut samtidskänsla åt hur Pete Molinaris ursprungsrock, skrammelblues, elektriska folk och gammalbrittiska rhythm’n’blues.
För även om I Got Mine hade kunnat vara The Animals och han på andra ställen tangerar i ena stunden Buddy Holly eller Ricky Nelson och i andra stunden avsevärt larmigare garageblues (So Long Gong) är engagemanget så vitalt att det är lika svårt att avfärda Pete Molinari som en retroakt som att påstå att han inte har ett helt eget uttryck.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
