Med sin exceptionella popröst borde Nicole Atkins karriär vara en klockren framgångssaga. Men efter att ha lanserats med pukor och basuner av Det Stora Skivbolaget och fått sin Spectoreska briljanta skiva Neptune City välsignad av Rick Rubin tog det lika snabbt stopp. Tvärt.
Tre år senare är den forna muralmålaren från Asbury Park tillbaka, utan storbolag och inflytelserika vänner, och tyvärr också med vad som låter som ett avsevärt sämre självförtroende. Den där fantastiska rösten finns förstås kvar, men när hon vacklar mellan soulrock, cocktailjazz och något försök till deltablues får den inte alls samma spelutrymme. Det blir aldrig sämre än okej, men bara i den ödesmättade Twin Peaks-ekande War Is Hell når hon tidigare höjder.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
