När Stone Roses släppte sin uppföljare var förväntningarna galna. Jakob Hellman följer aldrig upp sin 17 (!) år gamla debut – inte ens Jesus återkomst skulle tillfredsställa förväntningarna.
På Merz vilar inga förväntningar, trots hyllningar och bra försäljningssiffror för debuten. Faktum är att när Merz för sex år sen sket i alltihop och sa upp skivbolagsdealen för att gå på a-kassa i uppväxtkvarteren i Yorkshire glömde vi honom fullständigt. Det kommer inte att upprepas.
För Loveheart är bokslut för hela folktronicagenren, med sådan värme och personlighet att det nästan är för intimt. Melodierna byggs av akustiska klanger och en elektronisk modernitet som aldrig blir ett självändamål. En klingande cembalo bygger upp den lika euforiska som detaljnoggranna Dangerous Heady Love Scheme, skivans vackraste ögonblick.
Jeff Buckley är en naturlig referenspunkt, liksom faktiskt den mest tandlösa brittiska popen. Men skillnaden mellan Merz och säg Coldplay är att Coldplay aldrig ifrågasatt sina egna eller omvärldens kulturyttringar, shit, de till och med gifter sig med symbolen för kulturens ytlighet. Coldplay skulle aldrig ha förstånd att hoppa av, att betrakta sig från sidan, att ropa efter en Mentor, som ger vägledning när man är ”surrounded by despicable culture, it influences everything I do”. Sånt gör Merz till 2006 års första stora höjdpunkt.
