Den ohöljda NYC-romatiseringen som präglade A Camps senaste album får här en självklar fortsättning i Niklas Frisk musikaliska nattliga irrande på nedre Manhattan. Men även om favoritstråken går genom asiatiska kvarter låter han sig framför allt påverkas new wave-virtouser som Tom Verlaine. För virtuositet är inget skällsord för Niclas Frisk, det har bara en helt annan innebörd än för hastighetstävlande skalövningsgitarrister.
New York återspeglas inte bara i de intrikata gitarrfigurerna utan också i den återhållna desperationen i hans melodikonstruktioner och i hans stiffa pratsång. Men även när Niclas Frisk på ett sympatiskt sätt kontrasterar sin röst mot bland annat Titiyos, snyggast i Iggy-suggestiva I Am the Idiot, så handlar det inte om anpassningar till publikens eventuella förväntningar.
”I got no one to please”, sjunger Niclas Frisk i Wondertime, och tillåter sig till och med sig att omarbeta ett par gamla Atomic Swing-låtar utan att bry sig om hur det eventuellt kan ta sig ut för omvärlden. Det klär honom.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
