Hon är inte särskilt rask. Men att det gått åtta år sedan Lisen Elwins förra och första album överser man dock snabbt med när det står klart att hon och hennes americana sedan dess bara har blivit bättre.
Numera sjunger hon den på svenska. Det klär hennes klara röst, och det gör att den här skivans stundtals smärtsamma skilsmässotema blir än mer intimt. Metaforerna är tydliga och enkla, med akvariefiskar som tills vidare bor i en plastpåse vid nattduksbordet, och oftast är lyriken än mer rättfram än så. Att texterna ibland är så nära att slå över i pekoral att man drar efter andan, till exempel i Jag läste din blogg, bidrar på något paradoxalt sätt till att förhöja intensiteten i lyssnandet. Verkliga känslor och uttryck hamnar ju i det gränslandet ibland, och uttryckta med Lisen Elwins klara röst blir de bara ytterligare tecken på ärlighet. Det är bara i några av balladerna på skivans andra halva, framför allt i översentimentala Tillsammans, som det slår över och blir för mycket.
Avsevärt bättre är en handfull melankoliska upptempolåtar, den ilsket stenhårda Wilmer X-rockaren Här går min gränsoch den hjärteknipande mor-och-dotter-relationen i Mamma varför, inklusive svårregisserad barnkör. Lisen Elwin lyckas till och med få Stefan Sundström att lägga bort sina manér och göra sin bästa sånginsats på 20 år i fina duetten Ensamhet är priset.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
