Till två tredjedelar består Crosseyed Heart av samma loja rockjammande som på Keith Richards tidigare soloalbum, eller som de sololåtar han tvingat in på Rolling Stones plattor de senaste 25 åren. Det är låtar proppfulla av utsökta exempel på den attityd och de typiska riff som lagt grunden för all sleazerock under 40 år, men som är renons på minsta antydan till refränger, krokar eller melodi överhuvudtaget.
På samma sätt är det ingen slump att det finns en annan vokalist i bandet som är Keith Richards huvudsakliga sysselsättning, något som blir plågsamt tydligt i en mer än lovligt darrig Goodnight Irene. Utöver sin släpigt planlösa rock gräver Keith Richards också ner sig i någon countryblues, oldschool-reggae och till och med ett funkförsök, men ingetdera lyckosamt. Då räcker varken någon enstaka fin lap steel-detalj eller ens Norah Jones i Illusion som tröst.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
