När J Mascis släppte Martin + Me för drygt 20 år sedan var det omtumlande. Den enda gitarrist som kunde matcha, överrösta och ibland överträffa Neil Youngs Crazy Horse-manglande gitarrsolon valde att frivilligt avstå sitt till synes vassaste vapen distad gitarr för att istället spela akustiskt. Och plötsligt stod det klart för var och en att J Mascis lika mycket var en poplåtskonstruktör av rang, stadigt grundad i brittisk gitarrindie från 1980-talet.
Sedan dess har han varvat sina högljudda Dinosaur Jr-inspelningar (nu åter samlade på den fina retrospektiven Ear-Bleeding Country) med den här sortens mildare skivor, och tillsammans visar de upp en mångfacetterad och stor musikalitet som aldrig upphör att engagera. Zoë Randell återgäldar J Mascis anspråkslösa insats på Lulucs album tidigare i år, och uppmärksamma lyssnare dessutom kan identifiera självaste Mark Mulcahy som gäst på en skiva där annars J Mascis sköter det mesta på egen hand, och med den äran.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
