Eskobar har alltid kämpat för att hålla balansen mellan fina popsånger och oförarglig menlöshet, mellan försök till farlig trendriktighet och identifikationsbar vanlighet. På sin fjärde skiva väljer de slutligen sida, och äntligen får den som tycker att Coldplay är coolt hårda grabbar och att Bono är en oberäknelig rebell ett nytt favoritband.
Popmelodierna har fått lämna plats åt vad som hade kunnat kallas akustiska singer/songwriter-ballader om det bara gått att ana någon form av melodi någonstans. De få kvardröjande popsångerna blir, med undantag av singeln Persona Gone Missing som är den enda låt här som inte bokstavligen luktar illa, aldrig episkt stämningsfulla. De blir bara genuint sega.
Som grädde på moset har någon skämtare inbillat Eskobar att Dire Straits-gitarrer är det nya svarta, och när de avslutningsvis försöker imponera som globetrotter-dandys (”I’ve had too many glasses of champagne in London, Paris and Berlin”) går det inte längre att hålla sig för skratt.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
