Med det (faktiskt autentiska) namnet är det inte konstigt att Elvis Perkins då och då misstas för rockabilly, men sanningen kunde inte vara längre därifrån. Den uppmärksamme kan visserligen höra en och annan ståbas i hans musik, men det är uppenbart att den inte är till för att klättra på. Istället bidrar den till Elvis Perkins folkpopiga viskänsla tillsammans med akustiska gitarrer, stilla trumvispande och välvalda detaljer i form av ödsligt piano, stråkkapell, muterad trumpet, Grapelli-violin och xylofon.
Att komma dragandes med Nick Drake funkar till att börja med inte alls. Snarare påminner han på skivans första hälft om den gravt underskattade Manchester-fylltratten I Am Kloot eller till och med Peter Perrett när han släpper tyglarna helt i slirande May Day! Det är en nog så bra början.
Men halvvägs genom skivan förändras stämningen, med titelspåret som vattendelare. Skivans andra halva skrevs efter att hans mammas flygtur från Boston den 11 september 2001 slutade i ett av tvillingtornen, och därmed frodigheten ersätts prompt av ett dystert djup och mörka stämningar. Tragedierna (Anthony Perkins, hans Psycho-skådespelare till far, hade redan gått bort i aids) skapar ett allvar och en innerlighet som gör Elvis Perkins till något mycket större än ett lustigt namn. Och plötsligt känns det inte så långsökt med Nick Drake-referenser längre.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
