När den här Washington D.C-kvartetten är tillbaka med sitt andra album, fyra år efter debuten, har de redan hunnit bli favoriter hos folk som Iggy Pop och Henry Rollins. Med den energi och kraft de förmedlar är det inte förvånande alls, de borde rimligen vara allmänt hyllade av var och en som gillar en egensinnig mix av garagerock, punk och psych där Farfisaorgeln och den distade gitarren konkurrerar om både att bära melodierna och att föra oväsen.
Eller egensinnig förresten, frontfiguren Jacky ”Cougar” Abok idoliserande av Mark E Smith är påfallande, men sådant går ju att leva med. Särskilt eftersom han hittar ett eget uttryck som gör hans punkpoesi lika underhållande som utmanande. Hans politiska rättframhet är påfallande i självförklarande Des Demonas Against Facism och i konfrontationer med rasism och kolonialism till exempel i Arthur Lee Bomb Squad. Med fingertoppskänsla integrerar han långa och välfunna David Bowie-citat i The Duke Ellington Bridge, och det säger mycket om nivån när texten till och med är mer underhållande än titeln i Miles Davis Headwound Blues.
