Det fanns en del som talade emot Death på Detroits hårda rockscen i början av 70-talet, och redan bandnamnet i sig var tillräckligt för att skivbolaget skulle backa ur skivkontraktet. En enda singel blev det, och när Death så småningom upplöstes återstod bara fullständig glömska. Först när det stoppade originalalbumet släpptes för fem år sedan fick de upprättelse som ett av de ursprungliga protopunkbanden intill The Stooges och MC5, och med ett ytterligare album av outtakes och replokalsjammande härom året växte Deaths rykte.
Efter dokumentärfilmen om dem från förra året kommer nu nästa ihopskrap av upphittade outtakes. Naturligtvis haltar kvaliteten betänkligt både ljudmässigt som avseende låtmaterial, men här finns likväl låtar som Yes He’s Coming, en dubballad för Bad Brains-fans att sluta till bröstet, och hårda Restlessness. Men pärlan är den nästan nio minuter långa We Are Only People, mera groovy än hård, som bekräftar Detroitkollegorna Funkadelics tes – ”Who says a rock band can’t play funk”?
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
