Alltför många av de amerikanska collegebanden är tillkämpat knäppa, med samma prepubertala humor inklämt i texter och arrangemang som i amerikanska collegefilmer. Dessa käcka och skojfriska band går ofta att identifiera direkt i skivbutiken, genom sina meningslösa bandnamn och försök till ordlekar i skivtitlarna. Ass Ponys skulle kunna vara typexemplet. Förra skivan döpte de till Some Stupid With a Flare Gun efter en rad i Deep Purples mest uttjatade låt, och missledde möjligen ett par hårdrockare till impulsköp. Själv går jag omvägar runt sådana skivor, och missade på det sättet ett riktigt hyfsat band.
Ass Ponys skiljer sig från sina konkurrenter på flera sätt. Drygt tio år tillsammans har hunnit ge Chuck Cleavers band en stabilitet och en viss mognad. Även om den obligatoriska vitsigheten finns i låtar som Last Night It Snowed eller Donald Sutherland är den aldrig överordnad musiken, som hos Weezer eller Toad the Wet Sprocket. Med en titel som Lohiolockar bandet förmodligen mer nöjda impulsköpare. Lo-fi-tendenserna finns där, men Ass Ponys är inte heller ytterligare ett i raden av sådana band. Deras kompetenta gitarrpop, ibland med countryinfluenser, bär spår av såväl Pere Ubu och Violent Femmes som R.E.M. och Jayhawks. Låtarna är genomgående starka utan att överraska, och snart har Ass Ponys mognat så pass att de kan ha roligt med sin musik utan att hela tiden skämta och visa upp partytricks. Då blir de en angelägenhet för fler än smarta gymnasister.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
