Vart tar man vägen från Lambrini Girl och Amyl & The Sniffers? Kanske till deras föregångare, som efter nästan ett decenniums skivpaus nu också är deras efterföljare Downtown Boys. De har fortsatt både med spelningar och politisk aktivism under tiden, och det innebär att Public Luxury låter både fruktansvärtt arg och gediget genomarbetad i sin konfrontativa punk.
Victoria Marie står längst framoch proklamerar politiska pamfletter och samtidsbilder med lika obestridlig auktoritet vare sig hon gör det på renodlat engelska eller spanska texter i No Me Jodas, Viva La Rosa och Sirena med larmande gitarrer, eller i språkväxlande hardcoreurladdningar som Enemy Without och Public Works, där en saxofon väcker associationer till X-Ray Spex.
Men med sin erfarenhet och sitt engagemang finns också utrymme för popig postpunk i Albuterol och i klimatlarmet Yellow Sun. Det finns också flera lyckade elektroniska inslag, bland annat i det syntiga titelspåret, i cumbia-svängande Mi Conch och i You’re A Ghost, en låt om myndigheters nedslag mot propalestinska och anti-ICE-demonstranter som kommer att reciteras på kongressens trappsteg och sjungas i demonstrationståg.
